Nils hasselskog: Humoristen och humanisten I Grönköping

NILS HASSELSKOG: Humoristen och humanisten i Grönköping 

 

Det var under de trettio åren före demokratins seger 1918 som den svenska 

skämtpressen hade sin storhetstid. Då blomstrade legendariska tidningar som 

Söndags-Nisse, Figaro, Strix, Naggen, Grönköpings Veckoblad och en rad andra 

nu bortglömda. Skämtet, skrattet, satiren och humorn trivdes nämligen alldeles 

utmärkt i samhällsmotsättningarnas och jubelfesternas tidevarv och i den 

politiska turbulens som skapades av en framväxande industrialism i ett föga 

demokratiskt samhälle.  

Humoristerna och skämttidningarna har det kanske som enklast när  

konkurrerande dogmatiker står som tydligast mot varandra, då motsättningar är 

som störst och då maktens legitimitet är starkt ifrågasatt. Skämttidningen blev 

följdriktigt från både höger och i synnerhet från vänster under dessa år en viktig 

del av det politiska spelet.  Att läsa den klassiska svenska skämtpressen är helt 

enkelt ett trevligt sätt att läsa politisk idéhistoria och lära sig en del om 

Giftasåtal, tullstrider, nykterhet och religion, sextabun och hyckleri, rösträtt och 

kvinnofråga. Narrspegeln hånar maktanspråken hos klantiga militärer, 

kolportörer, dubbelmoraliska präster, dumkloka bönder, amoraliska proletärer 

och nyrika grosshandlare.  

 

Dessa tacksamma villkor för humoristerna och för skämtpressen var emellertid 

som bortblåsta under 1920-talet. Med demokratins genombrott hade makten fått 

förnyad legitimitet men var kraftigt försvagad, då hela 20-talet bars upp av 

svaga minoritetsregeringar och hoppande majoriteter i riksdagen. Men framför 

allt hade alltför självsäkra dogmatiker fått bita i gräset under första världskrigets 

katastrof. Artur Lundkvist sammanfattade utmärkt det nya andliga läget i 

uttropet ”Kom inte och spela de gamla visorna mer”. Men att det gamla var 

förbrukat var också det enda den yngsta generationen kunde känna sig helt säker 

på. Kriget hade lämnat  20-talsgenerationen i arv ett ideologiskt vakuum och en 

allvarlig värdekris. Murar hade visserligen fallit, och det födde en känsla av 

befrielse och hopp om nya möjligheter - men vad skulle man göra med dem? 

Gud var död, den gamla politiken var död och de unga mådde inte riktigt bra. 

Måhända var det bästa att likt Artur Lundkvist be om ursäkt för att man inte 

hade mycket mer att komma med än cynism, trolöshet och ett uppsluppet 

sinnligt vardagsliv? 

I det läget tycktes behovet större av ett nytt allvar och en ny världsåskådning än 

av elaka skratt och trolösa humorister. Följaktligen konkursade redan under 

tidigt 20-tal samtliga skämttidningar utom två, och bara en lyckades förnya den 

svenska humorn och skapa tidlös konst. Tidningen var Grönköpings Veckoblad 

och mannen bakom verket hette Nils Hasselskog, Sveriges främste parodiker 

genom tiderna och odödlig kultfigur i en ständigt levande undergroundkultur. 

Varför lyckades han där alla andra misslyckades? 

 

Ja, hans första stora insats var förnyelsen av prosan i Grönköpings Veckoblad. 

Hasselskog kom nämligen efter debuten 1925 att förvandla livet i Grönköping 

till en stor roman, en småstadsfresk där människorna var särpräglade 

personligheter, inte som förr typer och karikatyrer som fick skifta karaktär och 

anpassa sig efter det satiriska syftet. Hasselskogs Grönköping fick med åren allt 

större likheter med Balzacs mänskliga komedi, där tidigare händelser och 

handlingar återkom i nya berättelser och fick förnyad och fördjupad betydelse. 

 

Som prosaist visade sig Nils Hasselskog ha ett osvikligt sinne för den dråpliga 

situationen, för slapstick och helanochhalvan-äventyr. Han debuterade mycket 

riktigt med ”Upprörande nedrighet mot svärmoder”, där hela händelseförloppet 

cirklar kring försöken att rädda den lätt fetlagda svärmodern ur den svängdörr i 

vilken svärsonen  jagar henne i ett allt vildare tempo. Efter det kom Hasselskog 

att skriva mängder med berättelser i samma genre; om svinhuset som flyter iväg 

nedför Grönköpingsån, om grönköpingsbor som halkar nedför storgatsbacken på 

iskana, om brandkårens oupphörliga misslyckanden, om hur Alfred Vestlund 

sjunger munnen ur led... 

 

Men det är ändå inte den raka komiken som är det mest framträdande i 

Hasselskogs prosa. Det är snarare hans underfundiga humor och hans 

omväxlande milda och hårda satir. Den hårdare och giftigare satiren drabbar 

undantagslöst den etablerade makten, politikens eller skolans, men först och 

främst drabbar den pressen. Journalisterna i Hasselskogs Grönköpings 

Veckoblad är nämligen något av det vidrigaste man kan tänka sig. De är inte 

bara obildade, ytliga, partiska och sensationslystna. De tillämpar dessutom 

konsekvent cykelstrategin, d v s de trampar nedåt och kröker rygg uppåt. 

Borgmästaren och makten berömmer pressen alltid och det kräver att 

journalisterna ser mellan fingrarna, bortförklarar, vinklar och ljuger. Man 

tillämpar, som man själv skriver, ”ett lojalt låtgåsystem” och ibland smyger sig 

en freudiansk felskrivning in som när man berömmer sig av en fin 

”korruptionsläsning”. Se här ett kort exempel från 1927: 

 

Då hr borgmästaren Sjökvist härom dagen företog sig en promenad och just 

svängde om hörnet vid Nymanska bygget, råkade en tegelpanna nedfalla från 

balkongen alldeles mitt över hans huvud och så gott som träffa honom i detta. 

Hr borgmästaren, som just i detta ögonblick väjade undan för en mötande 

person, f. förrädaren Peterzohn, vilken träffades av tegelpannan, skulle 

ovillkorligen ha fått den i huvudet därest han, i stället för att stiga åt sidan ned i 

rännstenen, hade fortsatt rakt fram. 

Det inträffade bör utgöra ett kraftigt giv akt  för herrar byggmästare och 

konsorter (murare m. fl.) att handskas försiktigt med byggnadsmedlen. En 

olycka kan  inträffa. 

 

Lika konsekvent som man fjäskar uppåt slår pressen nedåt, d v s mot 

Grönköpings underklass och proletariat. Förre förrädaren Peterzohn är förstås 

paradexemplet. Varje gång han avslöjar en offentlig lögn rusar pressen till och 

tillrättalägger och försöker se till att allt förblir vid det gamla. Men det gäller 

lika mycket andra underklassare som åkare Lundblad eller skolpilten Emil Ruda. 

 

Nu kan Veckobladets läsare alltid säga: ingen fara å taket, det drabbar inga 

veklingar.  Det är sant så till vida att underklassen i Grönköping är sinnelagets 

överklass. Peterzohn, Lundblad eller Ruda struntar tusan i bladet och klarar sig 

utmärkt utan inkrökta grönköpingsbors applåder. Borgmästaren däremot skulle 

säkert för länge sedan röstats bort utan pressens stöd. Men det allvarligaste är att 

grönköpingspressen inte drar sig för att profitera också på de svaga och 

maktlösa, det vill säga på dom vars ställning faktiskt är beroende av vad 

grönköpingsborna och Veckobladet anser. Journalisterna behandlar helt enkelt 

människor som ting, som någonting vars värde bestäms av huruvida det går att 

sälja lösnummer på dem eller inte. Det betyder att Veckobladet för det mesta 

rapporterar om de ordinära Grönköpingsbornas göranden och låtanden på ett 

vänligt och uppskattande vis. Men tror man sig kunna sälja mer eller ligga bättre 

till hos makthavarna om man gör tvärtom slår man obönhörligt till och det utan 

tillstymmelse till källkritik eller självreflexion. Så länge Alfred Vestlund åtnjuter 

borgmästarens och hans dotters förtroende har han sålunda också Veckobladets. 

Men så snart man kan misstänka han avvikit från rättänkande och decorum 

utlämnas han till vargarna och utmålas som en exempellös skurk med såväl 

tvivelaktig bakgrund som framtid.  

 

Om den raka komiken och den hårda satiren var vägvinnande genrer för 

Hasselskog var det nog ändå i de milda satirerna han oftast visade mästerskapet. 

I den milda satiren kom hans underfundiga, tvetydiga humor och hans lättsamma 

gyckel med allmänmänskliga svagheter bäst till sin rätt. För vad är egentligen en 

Grönköpingsbo i den hasselskogska tappningen? Jo, först och främst är hon sig 

själv närmast. Hon kan visserligen uttrycka de mest behjärtansvärda fraser av 

medlidande, men de är alltid värdelösa papper som aldrig löses in i handlingens 

hårdvaluta. Grönköpingsbon är en småborgergerlig materialist, som sällan bryr 

sig om annat än att ha god mat på tallriken och, trots en ofta officiell 

nykterhetsvänlighet, rejält med alkohol i glasen. När man för ett ögonblick tror 

att hon engagerat sig i något mer ideellt visar det sig snart att det i grund och 

botten handlar om det högst privata intresset av att ha en fet julskinka på 

julbordet. Vidare är hon avundsam och slår ned på alla som presterar något bra, 

dock med undantag för de ting som sprider glans över Grönköping i sin helhet. 

Hon är nämligen också patriot av det mest inskränkta slag, d v s hon tror apriori 

att allt är bäst i Grönköping, och till och med det som den elementärt begåvade 

inser vara grönköpingska idiotier förmår invånarna adla till veritabla 

märkvärdigheter. En fanatisk auktoritetstro kan också läggas till 

grönköpingsbons egenskaper. Hon tror på allt som kommer uppifrån. Påstår 

borgmästaren efter en knappast vit fest att kyrktornet lutar, så handlar man som 

om tornet verkligen snart skulle störta. Visar kyrkklockan två på eftermiddagen 

agerar man som om den vore det även om det är becksvart. 

Vid sidan av egoismen, den småborgerliga materialismen, avundsjukan  

patriotismen och auktoritetstron är nog inslaget av besserwisseri och omedveten 

obildning de mest framträdande grönköpingsdragen. Grönköpingsbon älskar att 

uttala sig om historia, litteratur, ekonomi och politik, hon gör det jämt och 

ständigt och alltid med samma självsäkerhet och samma självklara övertygelse 

att hon, till skillnad från resten av världen, verkligen förstår sig på. Den 

utomstående betraktaren avslöjar henne emellertid genast och förstår att är det 

något man kan lita på är det att grönköpingsbon har fel och i bästa fall kan 

lyckas lite halvbra med ”namedropping”.  

 

I dessa milda satirer gisslar Nils Hasselskog alla de tillkortakommanden som var 

och en kan känna igen i sina medmänniskornas liv - och, när man läst 

Hasselskog, kanske också hos sig själv. Det är också på det sättet Hasselskog 

förnyar grönköpingsprosan. Hans företrädare Oscar Rydqvist hade i en tid av 

häftiga samhällsmotsättningar gjort Grönköping till en del av sekelskiftets 

dagsaktuella och politiska skämtpress. Under Hasselskogs tid får politiken och 

dagsaktualiteterna träda tillbaka för det tidlösa och ständigt aktuella. Det 

obönhörliga förkastandet av den politiske motståndaren får ersättas av en 

visserligen drabbande men politisk hemlös drift med makt, etablissemang och 

vardagligt mänskligt spel. Nils Hasselskog är helt enkelt ganska medkännande 

med sina skapelser och läsaren blir knappast  indignerad och upprörd över deras 

beteenden. Och det är ingen tvekan om att Hasselskog helst ser att Paniken 

slutar i Idyll. Så här lät det t ex 1929: 

 

I förrgårs eftermiddag varskoddes brandkåren om att täta molnskyar utträngde 

från huset S. gränd 7, tillhörigt fru änkefru Pilzén, och var man, trots det budet 

kom fullständigt oväntat, inom mindre än en kvart, tjugo minuter, å platsen och i 

full gång med bespolning av hela frontespisen. 

Försvårades emellertid arbetet i hög grad dels å grund av röken, dels genom att 

huset ej i förväg anfuktats av regn, och råkade småningom ångsprutan å det 

olyckligaste att gå varm, med påföljd det s.k. självantändning utbröt och hotande 

eldtungor uppslogo runt tunnan, högre ju mera man sprutade. 

Stod för hr nya brandchefen Lundstedt slutligen klart, det enda möjligheten vore 

att söka begränsa släckningsarbetet till sprutan, och lyckades man genom att 

sticka slangen i tunnan och sätta högsta fyr efter hand bliva herre över 

densamma. 

Hon var emellertid då ganska illa ramponerad (svedd) samt läck, och torde det, 

enligt vad vi inhämtat, dröja veckor innan man härnäst kan tänka å någon 

eldsvåda. 

En säregen lycka i olyckan var att, efter vad som senare visade sig, röken från 

fru Pilzéns ej härrörde från någon röd hanne, dessbättre, utan från vidbränt 

kokosflott, och snart nog kunde förskingras genom korsdrag. 

 

  

 

Den hasselskogska prosan höll redan i debuten högsta klass och höll sig kvar där 

till början av 1930-talet, då den emellertid blev betänkligt maniererad. Och när 

man 1934 återfinner Hasselskogs kåserier i det konservativa Nya Dagligt 

Allehanda är det bara att konstatera att humoristen engagerat sig för hårt i den 

aktuella politiken, där allvaret nu hade återinträtt med striden mellan folkhem 

och fascism i världsdepressionens kölvatten. 

 

Men parallellt med att hans prosa dalade steg dessbättre i motsvarande mån hans 

lyriska förmåga. För det var Nils Hasselskogs andra stora insats i svensk 

humorhistoria att han förvandlade Grönköpings usla poet Alfred Vestlund till en 

usel poet av hög klass. Under förkrigstiden hade poesin haft en undanskymd 

plats i Veckobladet och dessutom en fullständigt menlös karaktär. I den 

traditionen fortsatte Hasselskog under sina första år, då många av hans dikter 

skrevs med vänster hand. Men från 1927 och med en höjdpunkt under de tre 

åren kring 1930 blev han den poet, som Gunnar Ekelöf var en av de första att 

räkna till 1900-talets stora. 

 

Nils Hasselskog förstod att 1920-talet erbjöd ypperliga förutsättningar om inte 

för den politiska så för den litterära parodin. Ur litteraturhistorisk synpunkt utgör 

nämligen 20-talet en osäkerhetsperiod. Å ena sidan stod det alldeles klart att 

traditionens språk och grepp hade förvandlats till stereotyp konvention. Det gick 

inte längre att skriva som Tegnér, Rydberg, Heidenstam och Karlfeldt - nej, inte 

ens som Fröding. Det var stelnade poser, som inte kunde tillfredställa en ung 

poesi som ville tvinga läsaren att se den nya efterkrigsverkligheten. Å andra 

sidan hade de kommande modernisterna ännu inte funnit sitt språk. 

Vardagspoeter som Sten Selander och  Karl Asplund försökte undvika 

traditionens retorik genom att skruva ned anspråken till ett minimum där de 

knappast hördes, medan författare som Lundkvist och Josef Kjellgren tog i som 

om det gällde att överrösta världen.  

 

I detta spända läge mellan det gamla och det nya, mellan det döende och det 

ännu inte födda, gjorde Hasselskog sin lyriska insats. I sina parodier förmådde 

han peka ut de svaga punkterna inte bara i den omfångsrika B-linjen i 1800-

talets svenska lyrik, hos nu okända skalder som K A Nicander, Elias Sehlstedt 

och Daniel Fallström. Viktigare och skickligare var hans förmåga att emancipera 

läsaren från hennes positiva fördomar om de då och nu kanoniserade författarna, 

och detta varhelst de kunde avslöjas med en tom fras, en hycklande värdering 

eller en antihumanistisk elitism. Tegnér, Snoilsky, Rydberg, Runeberg, 

Heidenstam, Karlfeldt och Fröding utgjorde i första hand det kulturarv som han 

förmådde urskilja det svarta i.  

 

Ännu märkligare var emellertid Nils Hasselskogs förmåga att parodiera och 

upptäcka svagheterna också i samtidens nyaste nya poesi. I dikter som ”till en 

metallfåtölj (med en programförklaring)” och ”ny grund (med anledning av 

storgatsbackens asfaltering)” fick klassikerna sällskap av nykomlingarna Artur 

Lundkvist, Erik Asklund, Josef Kjellgren och Ivar Lo-Johansson, vars 

programmatiska radikalism också visade sig besitta en ansenlig mängd retorik, 

falskhet och hyckleri värd att hålla upp till allmän beskådan. 

 

Hasselskogs poesi och prosa visar slagkraftigt på vikten av ett levande kulturarv 

- och att kunskaper i den litterära traditionen kan vara till en alldeles särskild 

glädje och lycka. Därför tror vi att Nils Hasselskog i Grönköping kan göra både 

skolans litteraturundervisning och humanisternas pedagogiska praxis en stor 

tjänst. Ett par exempel får antyda de närmast obegränsade möjligheterna. 

Att läsa dikt med behållning handlar ju bl a om att lära sig tolka signaler och bli 

bekant med språkets tvetydigheter och traditionens regelsystem. En god 

illustration till det erbjuder en enkel och rak centrallyrisk dikt som "Droppen". 

 

En droppe föll ur eterns rum 

att å min kosa blänka, 

ett stänk av oceaners skum... 

det minsta man kan tänka. 

 

En droppe - den där speglar allt, 

o, under att betrakta! 

Jag ser mig själv i kroppsgestalt 

och mina drag exakta... 

 

En droppe vått, helt en passé... 

Och dock en Drömvärld stilla, 

för den där gåvan fått att se 

det stora i det lilla. 

 

"Droppen" är en dikt som, trots att meningens gåta är tämligen lätt dechiffrerad, 

ändå illustrerar en av litteraturläsandets kardinaldygder: att ett stilla och 

reflekterat tillägnande av dikter i bästa fall ger näring åt vår  andliga växt, och 

Hasselskog kan få oss att lite på distans le åt poetens och vår egen medfödda 

hybris.(En sådan upplevelse förutsätter visserligen i det här fallet att man höjer 

sig över den litterära konvention som föreskriver att vi skall ta det tragiska mer 

allvarligt än det humoristiska.) 

 Hasselskog skrev emellertid också många dikter av mer avancerat slag, som i 

likhet med den moderna litteraturforskningens paradexempel Ekelöf, Celan och 

Eliot, kräver bildning och ett levande kulturarv för att "fullt" begripas. Men 

Hasselskogs dikter är dock betydligt lättare att förstå och illustrerar därigenom 

mycket tydligare diktens karaktär av kinesisk ask. Den sofistikerade "Sång till 

Modersmålet" kan - som vi visade i "Humoristen som humanist" i boken Vitsen 

med humor (1988) - läsas på åtminstone tre nivåer, där den varsamme 

litteraturpedagogen kan vägleda läsaren från den spontana och lustfyllda 

upplevelsen på den första nivån till den ännu rikare och tätare meningen på den 

tredje. Eller för att ta ett annat exempel, "Oktobertankar vid fönstret". 

 

Jag flyttar ej som en vulgär plebej. 

Rotlösa flackande! Jag flyttar ej. 

Bjöds jag än stuvning kostnadsfri och häst, 

jag svek den furan ej, där jag är fäst. 

 

Här vill jag bo, - vill i patricisk ro 

se flaken dra förbi. Här vill jag bo, 

tills åldern strött sin snö i hår och skägg. 

För mig finns ingen dörr från hemmets vägg. 

 

Till "form" och "innehåll" är detta en mycket enkel dikt, som framstår som en 

sentimental poets bekännelse till sin hembygd. Men  värderingen av dikten 

förändras radikalt då läsaren får tillgång till lite mer information och några 

inblickar i kulturarvet. De pedagogiska möjligheterna är i vilket fall stora om 

man vill visa hur diktens mening förändras med kunskaper om den litterära 

traditionen. Om vi t ex parallellt med "Oktobertankar vid fönstret" läser 

Heidenstams skildring av Gunnar på Lidarändes tragiska stoicism och Ivar Lo-

Johanssons skildringar av statarnas villkor, inser vi att dikten med mild satir 

kritiserar ett kulturarv vi kan vara utan - den retoriska och teatrala författarroll, 

som gett oss dikter vilka moraliskt förkastar en underklass som inte delar 

överklassens lättrealiserade dygder. Diktens patriark är inte stoisk som Gunnar. 

Tvärtom gör Alfred Vestlund dygd av instängdheten, av det provinsiella, 

inskränkta och grönköpingskt självtillräckliga. Han önskar ingen väg från 

hemmets dörr, han önskar inte ens en dörr från hemmets vägg.  

 

Hasselskog visste att all god humanistisk utbildnings mål var att skapa både 

förtrogenhet med och distans till kulturarvet; förtrogenhet för att veta på vilken 

grund vi stod och distans för att kunna välja bort det förlegade till förmån för det 

livsdugliga. 

Sett så här är Grönköping inte bara en sällsamt rolig värld att stifta bekantskap 

med. Staden erbjuder också läraren ett närmast outsinligt material, då hon vill 

belysa litteraturläsandets och litteraturvetenskapens kärnproblem. Och framför 

allt, vi kan göra detta utan att misslyckas med att till medborgarna förmedla 

humanismens grundläggande insikt. Den insikt som Hasselskogs alter ego 

Alfred Vestlund uttryckte så här i en av sina litteraturvetenskapliga betraktelser: 

 

Den modeste vare det nog härvidlag 

att med å historiens stege få stå 

och att bildlikt få varda det toppsteg en dag, 

som kommande led skrida vidare på. 

 

 

Referenser 

 

Nils Hasselskogs dikter finns tillgängliga i boken Grönköpingsdikter (1987), 

sammanställda av Göran B Nilsson och Martin Kylhammar. Någon modern 

utgåva av hans prosaproduktion finns dessvärre ännu inte, utan vi hänvisar till 

Hasselskogs egna årsböcker, utgivna 1927 -33. 

Om Hasselskogs lyriska författarskap under psedonymen A:lfr-d V:stl-d finns - 

och det till skillnad från hans insatser som prosaist - flera utmärkta studier. 

Bland dem bör nämnas  Carl Fehrman ”Inslaget av parodi i Alfred Vestlunds 

poesier” (Poesi och parodi, 1957), Viveka Heyman ”Vad är en Eliotskald?” 

(Intåg i femtitalet: En bok till Ivar Harrie, 1949), Martin Kylhammar & Göran B 

Nilsson ”Nils Hasselskog - humanist och humorist” (Vitsen med humor 1988), 

desammas ”Kulturarvet från Grönköping” (Litteraturen och läsarna: Festskrift 

till Gunnar Hansson, 1988) och Örjan Lindberger ”Tvetydighet hos A:lfr-d 

V:stl-d” (Samlaren 1952). 

Nils Hasselskogs liv kan man läsa om i August Petersons Nils Hasselskog: 

Grönköpings diktare och tänkare (1948) och Grönköpings Veckoblads historia 

före Hasselskogepoken finns tecknad i Kerstin Wikbergs Samhällets 

skrattspegel: Studier i Grönköpings Veckoblad (1978). 

 

 

 

 

Martin Kylhammar och Göran B Nilsson 

docent respektive professor vid Linköpings universitet. 

 

Uppsatsen är publicerad i Modermålslärarnas förenings årsbok